Isfarligt
Jag som är från Blekinge tycker alltid det är spännande att åka till Norrbotten. Det är en annan värld, på nåt sätt. Men bitvis är det också ganska läskigt. Varför då undrar ni kanske? Jo, för att någon har kommit på att man ska köra på havsisen ut till öarna. Inte med någon lätt kälke, inte.
Nej-nej, med tunga, tunga bilar.
Ser det här stabilt ut?
Tjocka sprickor. Under väntar det iskalla mörkret…
När jag blir rädd kommer de nervösa skrattanfallen.
Denna dag var det plusgrader och stora vattenmassor flöt omkring ovanpå den spåriga isen.
Boel tyckte nog att jag var en märklig prick för hon ville fotografera mig mitt i min dödsångest.
Titta, sa Boel. “Int’ är det så farligt? Den håller!”
Galenskap, tänkte jag.
När vi nådde fastlandet andades jag ut.
Målet var Jopikgården på Hindersön. Det är två år sedan jag var där sist.
Potatis- och purjolökssoppa väntade. Det var gott. Trocadero är obligatoriskt i norr.
Det är fint på Jopik. Man trivs.
Thomas blev trött av all friskluft men Boel och jag var någorlunda pigga.
Plötsligt såg jag något i ögonvrån… En man försvann ner i en lucka i golvet.
Nyfikenheten tog över.
Se där, ett ekologiskt kylskåp i underjorden. Vi är lättroade från Blekinge.
Mätta och belåtna tog vi farväl av Jopik.
På tillbakavägen kollade jag om isen verkligen höll för returresan.
Tydligen gjorde den det eftersom jag sitter här hemma nu och skriver dessa rader.
Nej-nej, med tunga, tunga bilar.
Ser det här stabilt ut?
Tjocka sprickor. Under väntar det iskalla mörkret…
När jag blir rädd kommer de nervösa skrattanfallen.
Denna dag var det plusgrader och stora vattenmassor flöt omkring ovanpå den spåriga isen.
Boel tyckte nog att jag var en märklig prick för hon ville fotografera mig mitt i min dödsångest.
Titta, sa Boel. “Int’ är det så farligt? Den håller!”
Galenskap, tänkte jag.
När vi nådde fastlandet andades jag ut.
Målet var Jopikgården på Hindersön. Det är två år sedan jag var där sist.
Potatis- och purjolökssoppa väntade. Det var gott. Trocadero är obligatoriskt i norr.
Det är fint på Jopik. Man trivs.
Thomas blev trött av all friskluft men Boel och jag var någorlunda pigga.
Plötsligt såg jag något i ögonvrån… En man försvann ner i en lucka i golvet.
Nyfikenheten tog över.
Se där, ett ekologiskt kylskåp i underjorden. Vi är lättroade från Blekinge.
Mätta och belåtna tog vi farväl av Jopik.
På tillbakavägen kollade jag om isen verkligen höll för returresan.
Tydligen gjorde den det eftersom jag sitter här hemma nu och skriver dessa rader.
Jag är också livrädd för isarna! Vilket himla roligt inlägg. :) Man blir alltid så glad av att läsa dom. Tack!
SvaraRaderaJag tycker att isen ser alldeles finfin ut. Sen kan det ju bero på att jag bott i Norrbotten hela mitt liv, Boden närmare bestämt :)
SvaraRadera