Krönika 11 – Jag vill hellre vara hemma än gå på party

Jag har aldrig varit någon partypingla. Jag har helt enkelt aldrig förstått nyttan av att först sminka sig i fyra timmar, sen pressa ner kroppen i ett alldeles för litet fodral, dricka sig full på Xider, stå i kö till ett ställe för 20-åringar fast jag bara är 18, sen vingla runt där inne på allt för höga klackar, skrika och gasta, kanske försöka ragga upp något passande offer och slutligen somna i en rondell och bli upplockad av Föräldrar på stan, typ.

När jag var i "testa gränser-åldern" trivdes jag bäst ihop med kossorna i lagården och grisarna i stian. De fick vara försökspublik när jag tog mina första stapplande steg in i sångens och musikens värld. Kossorna var aldrig negativa, dömde aldrig ut min sång (som växlade mellan allt från smäktande ballader, till joddling och opera) utan lyssnade alltid uppmärksamt och stirrade som bara kor kan. Till sanningen hör också, ska jag väl i ärlighetens namn säga, att de inte gav någon positiv feedback heller.
Kossorna byttes visserligen senare ut mot några discon, men mina trevande försök och besök på dansgolvet blev just trevande. De få gånger jag hamnade på traditionell "kasedans" myntade min bror, som också var där och är duktig dansör, det klassiska uttrycket "att dansa med mig var som att flytta ett kylskåp med spett". Ja, ni hör ju.

Idag är det egentligen ingen skillnad mot då. Möjligen behövs inget spett för att flytta runt mig på dansgolvet, lite har livet (läs min dansante man) lärt mig om danssteg (läs kasedans för om disco vet han ingenting) och följsamhet (just på dansgolvet). Men någon partypingla är jag fortfarande inte. Jag finner ingen större glädje i att stå i en överbelamrad bar, dricka ljummen öl och skrika och gasta fram ett (just då) intellektuellt samtal om livet och evigheten. Och ge mig för allt i världen inte ett disco.

Nej, låt mig få byta om och piffa till mig. Det kan jag gärna lägga timmar på som en rent meditativ och kreativ syssla. Jag lever gärna ett vintageliv, rent estetiskt, med håruppsättningar och klänningar från det glada 50-talet eller hemmasydda i samma stil. Ett passande skärp till, blomma i håret och självklart matchande skor och vips är jag redo för en utekväll - fast hemma och gärna i goda vänners lag!
Där kan jag gå runt i den senaste vintageinspirerade dressen, sippa på ett glas rosé (fast det är februari) och lyssna på Ella Fitzgerald. Eller Kanye West. För det är ju det som är själva grejen. Jag får välja själv! Lite rap och lite retro i salig blandning, det kan ingen bar i Blekinge (eller Sverige) erbjuda, utom där jag bor. Dessutom kan jag dansa hur jag vill och med vem jag vill, om jag vill (maken får stå ut). Och framförallt riskerar jag inte att somna i en rondell och jag har vett att gå hem och lägga mig innan jag hamnar där.
Jag vill faktiskt hellre vara hemma än gå på party.

Publicerades i tidningen Sydöstran 19 juni, 2013

På besök hos Snoddas

Det är alltså den här sötsaken som flyttar hem till oss i veckan. Dagarna känns långa tills dess men idag gjorde vi ett kort besök för att hälsa på den lilla killen som ska få namnet Snoddas.

Snoddas är en blandrashund mellan Dansksvensk gårdshund, Jack Russel, Cocker Spaniel och Papillon. De första tre raserna har varit såna vi funderat på men att det ska vara just renrasigt har aldrig varit något krav. Jag är uppvuxen med fantastiska blandrashundar av olika mix.
 
 

Snoddas lekfulla pappa är bara dryga året gammal. Det var väl inte helt planerat att det skulle bli valpar överhuvudtaget.

Snoddas mamma som är 7 år gammal börjar nog tycka det är lite småjobbigt med alla fem valparna hängande i brösten nu när de blivit så stora.

Det blir nog en hel del valp i inläggen här framöver och det får ni stå ut med. För hur kan man låta bli att skriva om något så sött, fantastiskt och livsomvälvande som en liten Snoddas?

Tillökning i familjen!

Om dryga 10 dagar hämtar vi hem en ny familjemedlem till oss. Vi har pratat om det länge, läst på, funderat och begrundat men nu är det alltså dags. Vi är så himla redo att ge valpen ett bra och långvarigt hem. Ni vet ju att jag älskar djur!
Det fina med kärlek är att ju mer man ger desto mer har man kvar. Det kommer alltså bli så väldigt bra!
Vilken av valparna det blev? Det får ni veta längre fram. Lagom till midsommar flyttar valpen till vår gamla skola.

Årets Kärlek, ettor och nollor

Nu är mitt frilansarbete med eventet Kärlek, ettor och nollor slut för denna gång. Kärlek, ettor och nollor är anledningen till att jag varit frånvarande här på bloggen ett tag. Jag har varit projektledare och gjort allt från att boka föreläsare till att piffa och planera lokalen till att ha möten om utställningskoncept med drygt 40 studentgrupper till att ordna nätverksträffar mellan studenter och företagare. Samtidigt har jag gjort allt marknadsföringsmaterial och webb. I år hade vi ett underbart tyrolerband som spelade på kvällen.
Ett nätt litet projekt alltså. Vi kollar hur det såg ut!


Anna Haupt är en av uppfinnarna till den osynliga cykelhjälmen. www.hovding.com


Bildslide från Mattias Åkerbergs föreläsning www.pleasecopyme.se


Bildslide från Mattias Åkerbergs föreläsning www.pleasecopyme.se

  

Och det här är en av tre filmer som gjordes på eventet. Just denna är jag med i och väldigt rufsig dessutom. I övrigt lyckades jag inte få en enda vettigt bild på mig själv. De andra filmerna hittar du på www.karlekettnoll.se.

Kvällsrundan

Jag älskar att ta en liten promenad i trädgården på kvällen. När doften ligger tung och frisk och gräset är lite vått av dagg. Det blir som en fin avrundning på dagen. Mycket av det jag planterat förra och förrförra sommaren börjar äntligen känns sig hemma. Att det ska ta sån tid? Att trädgårda kräver verkligen både tålamod och framförhållning. Jag jobbar på det där men helst vill jag att det ska “lumma” till sig direkt. Gräset växer så det knakar och det har har blivit långt eftersom vi inte hunnit klippa det. Men vad gör det om hundra år? Jag har köpt några ljusslingor som laddas på dagen och tänds när det skymmer. Vi låter fokus hamna där istället. På tal om ingenting.

Knas Jönsson

Knas har blivit större och har inga men efter sina två bortamputerade tår. Hårdrockstassen klättrar nästan lika bra som den andra tassen gör. Vilken himla tur att vi inte gav upp. Det var ingen vacker syn den kväll han kom in med en köttslamsa till fot. Ej heller dagen efter när resterna svullnat till dubbla storleken och vi äntligen fick komma in till veterinärstationen. Vi hade verkligen bra veterinärer som skötte om honom. Som varje dag sövde och la nytt bandage på tassen och som sen när infektionen släppte tog bort det trasiga och gjorde tassen ny igen. Nygammal.
Vi vet fortfarande inte vad som hände. Bara att det gick bra till slut. Sagor med fina slut ska man ta vara på.

Hej, lilla liv!

Vi har fått en ny familjemedlem. Min yngste bror och hans fru har fått en bebis som ännu inte har ett namn och i helgen fick jag både hålla och lukta på den. Blir alltid så förundrad över dessa små tår och fingar. Det är allt bra vackert och storslaget.

Det är lite tyst här på bloggen. Jag jobbar och sliter lite för mycket för att både orka och hinna. Bara en vecka kvar till mitt event Kärlek, ettor och nollor. Trots det har jag hunnit sy klart lite nya klänningar i lediga stunder under sena kvällar. Så fort det lugnar ner sig lite ska ni få se dem. Jag längtar verkligen efter en renodlad sydag. Jag tänker sitta ute i trädgården och sy en hel lång dag. Det ska jag unna mig när det här är över. Men snart hörs vi igen.

Sune

   

Sune bara genomälskar när jag är ute i trädgården och fnular. Han blir som upplivad av det. Jag med för den delen som gärna vill ha hans sällskap. Han älskar också när vi går upp på vinden tillsammans. Vi ska bara vara där tillsammans han och jag, gå runt, lukta lite och så ska jag prata fint med honom. Han blir hur kelen som helst. Katter är roliga djur.

Shall I compare thee to a summer's day?

Thou art more lovely and more temperate.
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer's lease hath all too short a date.
Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed;
And every fair from fair sometime declines,
By chance, or nature's changing course, untrimmed;
But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow'st,
Nor shall death brag thou wand'rest in his shade,
When in eternal lines to Time thou grow'st.
So long as men can breathe, or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.

William Shakespeare

Krönika 10 – I min minneslund

   
Jag har inte varit en trädgårdsentusiast särskilt länge. Anledningen är väldigt enkel. Jag har ju inte haft en egen trädgård så länge. Mitt tidigare odlande har på sin höjd sträckt sig till en utekruka vid ytterdörren.
Däremot har jag haft förmånen att växa upp på landet i den vackraste trädgård som finns. Det finns alltså förebilder jag ser upp till och mål som ska nås. Min mamma har så gröna fingar att de ser ut som outslagna knoppar. Växterna står som i givakt när hon kommer med vattenslangen, som om de inte vill annat än att denna kvinna ska vara stolt över dem. Man kan säga att om mammas trädgård är som ett spa för växter, så är min som en minneslund.

Jag har under 3,5 år "utvecklat" trädgården där jag bor. Växter har kommit och gått under dessa år. Jag är exempelvis inne på mitt tredje magnoliaträd. Det första backade jag över med bilen (det var inte så smart placerat), det andra åt mördarsniglarna upp och det tredje är nu på hospice bredvid rhododendronbuskarna. Jag tror ändå hoppfullt att det snart kommer att växa till ett stort och ståtligt blommande träd. Vi får väl se, säger skeptikern.

Jag har också utvecklat en expertis för att ta död på klätterväxter av olika slag. Min trädgårdsdröm är inramad av klätterväxter, som en sal av lummig och doftande grönska. Jag har bäddat för deras klättring genom att bygga fina plank och jordförbättrat med hundratals liter jord och sedan gått långa vattningsrundor på kvällarna. Trots det har den ena klätterväxten efter den andra inte visat mig någon större entusiam. I minneslunden för klätterväxter finns blåregn, humle (som ju alla säger växer som ogräs) clematis, pipranka och nu har mina murgrönor fått bruna blad så de är säkert också inne på sista versen. Murgrönor?! De ska väl tåla en istid?

Jag började bygga en ny trädgård nere på vår äng förra året. Det var ju en ren fröjd att redan i mitten på mars månad (våren var ju tidig förra året) stå i skjorta och jeans och drömmande gräva bort kvadratmetervis grästuvor och ersätta med jord. Där nere planterade jag till exempel två stora buskar med lagerhägg (för lite vintergrönska) vars löv detta år mest är gula. Det är väl de sista dödsryckningarna även för dessa. Vet inte hur personligt jag ska ta det. Det kan ju vara den långa vinter. Det är väl inte mig det är fel på?! Nä, det måste vara något annat.

Men det är något med våren. Det är som man föds på nytt. Och samtidigt föds hoppet om att i år kommer allt jag planterar trivas och växa. I år kommer det vara mig växterna står i givakt för när jag kommer med vattenslangen. I slutet på sommaren kommer jag att ha den där lummiga lövsalen att strosa runt i. Det är samma barnsliga förtjusning igen och jag är full av optimism. Och om det nu ändå inte skulle gå vägen är det i varje fall ganska fint att veta att växterna får sin slutliga vila på en fin plats. I min alldeles egna minneslund.

Publicerades i tidningen Sydöstran 15 maj, 2013

Nyplanterade Silverregn. Håll tummarna…

På våren föds allt på nytt och även vi

Det känns faktiskt så.

Årets första storloppis!

Röd dag betyder egentligen ingeting för en företagare med en deadline men jag passade ändå på att åka till en av årets bästa skåneloppisar i Vanneberga. Med mig fick jag två syskonbarn och en syster och baksätena på min gamla volvo laståsna var nerfällda och redo för fynd.
Med facit i hand var det en mycket bra loppis. Vi var tidiga och stod längst fram vid grinden när den öppnade. Då måste man röra på påkarna när det är dags annars blir man nertrampad. Det är som kosläpp med människor. Jag rusade i vilket fall snabbt mot möbelavdelningen för en snabb avscanning och hittade där en vit gammal tamburmajor för 40 kronor. Efter det blev det en kort tur till tygtältet där jag fyndade två kassar med vikade spetsdukar, stora och små. Resten av tiden satsades på porslin i blått och vitt, som är min kärlek och mission in life. Gustavsberg och rörstrand hittade jag massor av. På slutet hittade jag dessutom en cool kitchig fåtölj med fransar och hjul på benen och en filmduk från 60-talet. Hela kalaset idag kostade mig ungefär 300 svenska kronor. Nu kollar vi lite!

Jag bara älskar den gamla Volvon. Utrymmet inuti är fantastiskt och med takräcket på taket kan jag även hämta brädor och annat virke jag behöver.

Ett helt gäng vackra tallrikar och uppläggningsfat hittade jag apbilligt.

 

Två ryamattor i härliga färger som Sune genast tog emot som sina.

Filmduken som verkligen är superfin. Vet inte vad jag ska ha den till än men för 20 kr kunde jag inte säga nej.

Den härligt kitchiga fåtöljen som ska få bo i vår kontorvåning.

 

Och ett helt gäng med virkade skönheter. Stora stycken som kan användas både som duk och överkast och små. Jag samlar små för att så småningom sy ihop till en stor duk.

Jag träffade en riktig loppisveteran i form av trevliga och talangfulla Ida och så kelade vi med en härlig Basset. Eftersom vi planerar att skaffa hund här hemma så frågar jag ut människor om olika raser och lusläser på nätet. Hunden var ett riktigt charmtroll. Ja, Ida också :)

Jag hittade några småsaker till som jag inte fotograferat men det var en bra fyndag idag. Så billigt, vackert och härligt.
Jag älskar loppis!