9 aug. 2012

Krönika 2 – i sin helhet

kronika2 

Min gode vän Sigge i Norrbotten samlar på alla möjliga prylar. Mest fordon varav de flesta står oskyddade utomhus. Han har nog en sisådär 97 stycken på sin tomt. Allt från gamla brandbilar till lingrävare och veteranbilar. När vi är på besök brukar vi gå runt och titta på allt. Det måste vara på sommaren för på vintern är de begravda under tunga lager av snö.
Jag som drömmer om att någon gång skaffa en gammal Volvo PV brukar stanna extra länge vid dessa. Ofta är de helt orörda och i originalskick, rostiga, beväxta med diverse grönska och i bästa fall vattentäta. Sigge brukar då säga med full övertygelse och entusiasm:
- Lägg en helg på bilen så kommer den att bli jättefin!
Då brukar jag i mitt stilla sinne tänka att en helg nog inte riktigt kommer att räcka.

En försommar för två år sedan kom jag på att jag skulle bygga en friggebod på vår tomt. Jag hittade gamla fönster på vinden som tidigare suttit på huset och gamla pardörrar från något rivningshus hemma på mina föräldrars gård. Den 15 kvadratmeter stora byggstommen beställde jag från en fabrik. Stilen skulle vara samma som vårt hus med stående panel där nere och liggande där uppe. Och så fina vindskivor med snickarglädje.
- Lägg en helg på boden så kommer den att bli jättefin, tänkte jag. Och sen kan man börja inreda!
Jag såg framför mig hur bra det skulle bli. Golvet skulle målas rutigt med linoljefärg, prickiga gardiner i fönstret, vit pärlspont på väggarna och en fin randig tapet. Möbler fanns ju i drivor efter alla år av loppisbesök. Om själva stommen kom färdig kunde det ju inte ta så väldigt lång tid att spika på lite panel? Eller?

Har jag berättat att jag är tidsoptimist? Det har jag nog gemensamt med Sigge.
Jag menar, bara att gräva ut och få en vettig grund tog ju nästan en hel dag. Efter första helgen, tack vare min stora händiga familjs hjälp, fanns en isolerad golvstomme. När väl stommens väggar hade kommmit upp hade ännu flera helger förflutit. Väggreglarnas mellanrum stämde inte med de fönster jag hittat på vinden och fick flyttas. Den fina listen som skulle avgränsa mellan liggande och stående panel på utsidan fick specialbeställas av en snickare. Och så fortsatte det. Allt blev special och inget var standard.

När vintern kom fanns en bod med väggar, tak och fönster men ingen dörr. Jag tillbringade fler kvällar än jag vill minnas i källaren med att såga ut snickarglädje och sedan måla allt. Att ta bort all gammal färg, spackla och slipa pardörrarna till målningsbart skick tog mig fyra dagar. Fyra!
Jomensåatt... Det säger en del om hur bra jag är på att uppskatta tid.

Och visst blev friggeboden klar. Däremot tog det inte två dagar eller veckor, utan i stället två år...
Eller nja, golvet ska fortfarande målas rutigt, och innertaket ska fortfarande bli vitt, pardörrarna och fönsterbågarna ska få några lager färg till och så vidare... Jag kan i alla fall konstatera att det tog mer än en helg. Och att jag är definitionen av en tidsoptimist!

Publicerad i Sydöstran den 8 augusti, 2012.

1 kommentar:

  1. Anna, jag är också tidsoptimist =)
    Men jag har kommit på att det är tur att man är det, annars hade man ju inte börjat på ett enda projekt i tron att man fixar det. Och det gör man ju till slut, det tar bara lite längre tid, men till slut är man klar. Fortsätt vara tidsoptimist, det är i alla fall jag.
    Kram Anette Wyöni

    SvaraRadera