29 dec. 2012

Krönika 6 – i sin helhet

dec-kronikan

Dagens ämne är min man. Vi är lika på någon fläck men mest väldigt olika. Hade någon sagt till mig för sex år sedan att jag skulle bli ihop och sedan gifta mig med Sveriges "dansbandsprofessor" hade jag brustit ut i gapskratt, särskilt eftersom jag aldrig haft någon större uppskattning för den musiken.
När jag fyllde trettio författade mina vänner en låt till mig där de skämtsamt listade vad jag behövde för slags man. Det var mycket träffande: “En man som är bra med hammare och spik och som kan allt om sång och musik”,  var några av textraderna.

Vad blev facit, kanske ni undrar?
Min man har nog alla fingrar placerade mitt i ena handen. Om jag säger hämta skiftnyckeln så kommer han med en spade. Ber jag honom om en vinkelslip ser han helt oförstående ut och hämtar sedan något från köket. Överhuvudtaget är det praktiska handlaget inte så utvecklat hos den pojken. Som tur är är jag en mycket händig person så det jämnar ut sig.
När det gäller sång och musik så kan han ju dansbandsmusiken mycket väl. Han vet dessutom exakt hur långa låtarna är, hur långt intro de har och i vilken ordning de ligger på skivan. Alltså snudd på savant! Och han har definitivt känsla i sången och fantastisk timing även om han inte träffar så många toner. Medelvärdet av det vi har gemensamt är alltså ändå rätt bra. Och vi har också helt perfekt medelvikt!

Men allvarligt, han kan saker jag inte kan och tvärtom och det är ju bra. Han är smart, omtänksam, generös, och en lite excentrisk spjuver. Han hämtar alltid te när jag vill ha det och han lagar mycket god mat. Min enda paradrätt är spagetti och köttfärssås. Och alla sorters efterrätter då.
Han pillar mig långa stunder i nacken på kvällen tills jag somnar och har sönder varenda teknikpryl i huset minst en gång om dagen. Jag kallar det för dålig teknikkarma.
Han lämnar små lappar bland de frukostkakor han gömt för att jag inte ska äta upp dem när jag hittar dem. Han gillar djur mycket fast han inte riktigt vill erkänna det och katterna vill jämt ligga nära honom. Han har en guddotter i Norrbotten som heter Siri som han med stort ansvar värnar om och som vid varje givet tillfälle glatt kastar sig in i hans armar. Han är skilsmässobarn och jag kärnfamiljsbarn. Han är uppvuxen i HSB-lägenhet bland asfalt och betong och jag på bondgård bland koskit, träd och gräs. Han vill veta vad som ska hända innan det sker och jag tar det lite som det kommer.

Att vi är så olika gör att vi alltid har något att prata om och många goda skratt har kommit från när vi raljerar över hur olika vi är. Och vi skrattar mycket. I vårt fall är alltså olika bättre än lika. Åtminstone ger det upphov till ständiga överraskningar och utmaningar i vardagslivet. Nu har han till exempel lärt sig använda en skruvdragare (till lätta skruvar på oömma underlag). Jag har motvilligt lärt mig skilja på Lasse Stefanz och Vikingarna. Visserligen inte lika nödvändig kunskap som att kunna hantera en skruvdragare, men ändå...

Publicerades i tidningen Sydöstran 28 december, 2012

PS: Denna krönika är en fördjupning av lucka 6 i min julkalender, som ni som läser min blogg ofta kanske märker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar