15 maj 2013

Krönika 10 – I min minneslund

 ljuset10  
Jag har inte varit en trädgårdsentusiast särskilt länge. Anledningen är väldigt enkel. Jag har ju inte haft en egen trädgård så länge. Mitt tidigare odlande har på sin höjd sträckt sig till en utekruka vid ytterdörren.
Däremot har jag haft förmånen att växa upp på landet i den vackraste trädgård som finns. Det finns alltså förebilder jag ser upp till och mål som ska nås. Min mamma har så gröna fingar att de ser ut som outslagna knoppar. Växterna står som i givakt när hon kommer med vattenslangen, som om de inte vill annat än att denna kvinna ska vara stolt över dem. Man kan säga att om mammas trädgård är som ett spa för växter, så är min som en minneslund.

Jag har under 3,5 år "utvecklat" trädgården där jag bor. Växter har kommit och gått under dessa år. Jag är exempelvis inne på mitt tredje magnoliaträd. Det första backade jag över med bilen (det var inte så smart placerat), det andra åt mördarsniglarna upp och det tredje är nu på hospice bredvid rhododendronbuskarna. Jag tror ändå hoppfullt att det snart kommer att växa till ett stort och ståtligt blommande träd. Vi får väl se, säger skeptikern.

Jag har också utvecklat en expertis för att ta död på klätterväxter av olika slag. Min trädgårdsdröm är inramad av klätterväxter, som en sal av lummig och doftande grönska. Jag har bäddat för deras klättring genom att bygga fina plank och jordförbättrat med hundratals liter jord och sedan gått långa vattningsrundor på kvällarna. Trots det har den ena klätterväxten efter den andra inte visat mig någon större entusiam. I minneslunden för klätterväxter finns blåregn, humle (som ju alla säger växer som ogräs) clematis, pipranka och nu har mina murgrönor fått bruna blad så de är säkert också inne på sista versen. Murgrönor?! De ska väl tåla en istid?

Jag började bygga en ny trädgård nere på vår äng förra året. Det var ju en ren fröjd att redan i mitten på mars månad (våren var ju tidig förra året) stå i skjorta och jeans och drömmande gräva bort kvadratmetervis grästuvor och ersätta med jord. Där nere planterade jag till exempel två stora buskar med lagerhägg (för lite vintergrönska) vars löv detta år mest är gula. Det är väl de sista dödsryckningarna även för dessa. Vet inte hur personligt jag ska ta det. Det kan ju vara den långa vinter. Det är väl inte mig det är fel på?! Nä, det måste vara något annat.

Men det är något med våren. Det är som man föds på nytt. Och samtidigt föds hoppet om att i år kommer allt jag planterar trivas och växa. I år kommer det vara mig växterna står i givakt för när jag kommer med vattenslangen. I slutet på sommaren kommer jag att ha den där lummiga lövsalen att strosa runt i. Det är samma barnsliga förtjusning igen och jag är full av optimism. Och om det nu ändå inte skulle gå vägen är det i varje fall ganska fint att veta att växterna får sin slutliga vila på en fin plats. I min alldeles egna minneslund.

Publicerades i tidningen Sydöstran 15 maj, 2013

ljuset8
Nyplanterade Silverregn. Håll tummarna…

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar