20 juni 2013

Krönika 11 – Jag vill hellre vara hemma än gå på party

hemmabäst
Jag har aldrig varit någon partypingla.
Jag har helt enkelt aldrig förstått nyttan av att först sminka sig i fyra timmar, sen pressa ner kroppen i ett alldeles för litet fodral, dricka sig full på Xider, stå i kö till ett ställe för 20-åringar fast jag bara är 18, sen vingla runt där inne på allt för höga klackar, skrika och gasta, kanske försöka ragga upp något passande offer och slutligen somna i en rondell och bli upplockad av Föräldrar på stan, typ.

När jag var i "testa gränser-åldern" trivdes jag bäst ihop med kossorna i lagården och grisarna i stian. De fick vara försökspublik när jag tog mina första stapplande steg in i sångens och musikens värld. Kossorna var aldrig negativa, dömde aldrig ut min sång (som växlade mellan allt från smäktande ballader, till joddling och opera) utan lyssnade alltid uppmärksamt och stirrade som bara kor kan. Till sanningen hör också, ska jag väl i ärlighetens namn säga, att de inte gav någon positiv feedback heller.
Kossorna byttes visserligen senare ut mot några discon, men mina trevande försök och besök på dansgolvet blev just trevande. De få gånger jag hamnade på traditionell "kasedans" myntade min bror, som också var där och är duktig dansör, det klassiska uttrycket "att dansa med mig var som att flytta ett kylskåp med spett". Ja, ni hör ju.

Idag är det egentligen ingen skillnad mot då. Möjligen behövs inget spett för att flytta runt mig på dansgolvet, lite har livet (läs min dansante man) lärt mig om danssteg (läs kasedans för om disco vet han ingenting) och följsamhet (just på dansgolvet). Men någon partypingla är jag fortfarande inte. Jag finner ingen större glädje i att stå i en överbelamrad bar, dricka ljummen öl och skrika och gasta fram ett (just då) intellektuellt samtal om livet och evigheten. Och ge mig för allt i världen inte ett disco.

Nej, låt mig få byta om och piffa till mig. Det kan jag gärna lägga timmar på som en rent meditativ och kreativ syssla. Jag lever gärna ett vintageliv, rent estetiskt, med håruppsättningar och klänningar från det glada 50-talet eller hemmasydda i samma stil. Ett passande skärp till, blomma i håret och självklart matchande skor och vips är jag redo för en utekväll - fast hemma och gärna i goda vänners lag!
Där kan jag gå runt i den senaste vintageinspirerade dressen, sippa på ett glas rosé (fast det är februari) och lyssna på Ella Fitzgerald. Eller Kanye West. För det är ju det som är själva grejen. Jag får välja själv! Lite rap och lite retro i salig blandning, det kan ingen bar i Blekinge (eller Sverige) erbjuda, utom där jag bor. Dessutom kan jag dansa hur jag vill och med vem jag vill, om jag vill (maken får stå ut). Och framförallt riskerar jag inte att somna i en rondell och jag har vett att gå hem och lägga mig innan jag hamnar där.
Jag vill faktiskt hellre vara hemma än gå på party.

Publicerades i tidningen Sydöstran 19 juni, 2013

2 kommentarer:

  1. Då kanske du förstår att jag vill öppna en nattklubb i min källare? Bästa musiken, inredningen, sällskapet och stämningen. Hemma är bäst fast man kan ändå ha fest!

    SvaraRadera
  2. Jag trivs också bättre hemma, det är den klart trevligaste platsen på jorden. Någon partypingla har jag aldrig blivit anklagad för att vara ;)

    SvaraRadera