Vecka 22 i all sin prakt

Vecka 22, där är jag nu på alla dessa bilder som jag passade på att ta när jag fotograferade mina rutiga klänningar. Nu är det nog ingen som misstar magen för något annat än bulle i ugnen. Strax efter jul var det värre.

Det sparkas inte så mycket därinne än. Barnmorskan sa att det kan dröja innan jag känner något på grund av moderkakans placering. Det är svårare att börja sig framåt och plocka upp saker från golvet så som jag är van. Nu måste jag liksom böja på benen och sätta mig på huk. Jag känner av fogarna nästan hela tiden mer eller mindre men viljan är stark. Och envisheten. Amen!

Jag kämpar på så mycket jag orkar med pratiska göromål som jag tycker är roliga, till exempel vindsrenoveringen och trädgården. Jag är ju en lustdriven person som inte gärna låter minuter gå till spillo i onödan. Samtidigt är jag väldigt lyhörd mot kroppen och blir jag trött så går jag och lägger mig en stund. 

Nyfikenheten växer på vem den där personen är som ligger i min mage. Kommer hen få mörkt hår som mig och Thomas? Kommer hen vara lockig som jag var när jag var liten? Hur stor kommer hen att vara när hen föds? Vilken personlighet kommer hen att få?

Hur ska vi kunna ge hen alla verktyg hen behöver för att klara att leva i denna värld som bitvis är så ond, orättvis och oempatisk att att jag vill gömma mig i en garderob. Intolerans, elakhet, fördomar, lögner, näthat, missunnsamhet, prestation och ytlighet. Allt det där kommer hen att få uppleva och lära sig att hantera och vi måste finnas där som ett stöd på vägen. Jag vill ju bygga en stark och god människa som bryr sig om andra och världen. Det är sånt jag går och funderar på just nu i vecka 22.