Nu anpassar jag kläderna efter min kropp och inte tvärtom
Vet ni. Jag har länge haft en bekymrad inställning till min egen kropp. Precis som för många andra var det jobbigt under tonåren och långt förbi de 30. Så himla bortkastad tid, när man tänker efter nu. Så ovärt och orimligt.
Jag var större än andra jag umgicks med i högstadiet och på gymnasiet och hade "kraftig benstomme" som man sa då. Fick höra, du är inte fet, bara lite kraftig och i den känsliga yngre åldern var det inte så roligt att höra. Jag hade sådana väldiga komplex ändå och helt i onödan. Jag gömde mig i sköna men alldeles för stora kläder som gjorde att jag såg mycket större ut än jag var. Tänk om jag kunde berättat för mitt yngre jag att jag var jättefin och helt ok. Och jäkligt funktionell. Att jag kunde sluta bry mig och lägga tiden på annat. Jag kunde klä mig hur jag ville. Skönhet var inte ett pris jag var skyldig någon för att få existera. Den rätten hade jag ändå.'
Tids nog började jag ändå genomskåda mekanismerna som skapade den där dåliga självkänslan. Att det fanns olika kroppar men nästan bara en som fick synas i media. Att alla kroppar är ok. En kropp är bara en kropp och det som betyder något finns inuti. Det som betyder något är vad man gör med kroppen. Med hjärtat och med hjärnan. Det är sedan gammalt.
Den riktiga vändningen kom först när jag började sy mina egna kläder. Dels hittade jag en stil som jag trivdes i. Som klickade med mig, min kropp och min inre bild. Dels upptäckte jag att storlek bara blev ett oviktigt nummer för jag kunde anpassa precis alla mått till mig. Mina första plagg draperade jag fram på en provdocka jag ställt in med mina mått. Det enda jag jämförde mig med då var den där provdockan. Och den var ju precis som jag. Fullständigt normal, funktionell och bra.
Nu anpassar jag kläderna efter min kropp och inte tvärtom. Man kan göra det när man syr dem själv.
Hurra vilket fint inlägg, tummen upp för dina tankar. Du har så rätt. Vi är många som har tänkt precis lika. Du är fantastisk och det du syr framhäver hela fina dig. Kram från Etelpetel
SvaraRaderaTänk att man ska komma upp i "mogen " ålder för att man på riktigt ska inse precis det du skrivit. Är lite äldre än dej tror jag och har upplevt ungefär samma. Tycker så synd om så många ungdomar idag som har sånt tryck från omgivningen om att man måste se ut på ett visst sätt.
SvaraRaderaTack!
SvaraRaderaDu beskriver så bra befrielsen man känner när man börjar sy sina egna kläder och utgår från sin egen kropp och dess mått, inte vilken storlek man har (eller "bör" ha).
Du beskriver så bra vad jag försöker förmedla till mina elever när jag pratar klädsömnad med mina slöjdelever. Tack för ett tankvärt inlägg!
SvaraRaderaJa, det är jätteviktigt att betona, tror jag. Man skapar sin egen verklighet och sätter sina egna regler :)
RaderaSå fint och viktigt, och extra så när jag nu står inför ett spirande sy-flow och har varit inne på din blogg flera ggr i veckan för att finna mönstertips och inspiration. Tack! Jag ska göra mitt bästa för att förmedla detta vidare till mina elever när de jobbar med kläder <3
SvaraRaderaTack snälla Alicia. Roligt att jag kan inspirera. Och bra att du förmedlar till eleverna :)
SvaraRaderaUnderbart inlägg! Så mycket tänkvärt i det :)
SvaraRaderaSå fint skrivet. Känner definitivt igen mig själv.
SvaraRaderaMin symaskin har stått alldeles för orörd inne i en stökig garderob tillsammans med vinterjackor, longboards och en dammsugare.. Men om en månad flyttar jag ut till hus och ÅH vad kul det ska bli att låta den få en egen plats och äntligen kunna börja använda den febrilt! Det är ju just det här du pratar om som är så mind blowing - att praktiskt arbeta med sin kropp och se den som en massa bara, inte något att värdera. Istället fokusera på det kreativa i att klä den. KUL! Och då blir din blogg ännu roligare, när jag kan ta praktiska tips från den :)
SvaraRadera