Krönika 7 – i sin helhet

Okej, du sitter med en sen deadline. Du vet att om uppgiften inte lämnas in imorgon bitti så är du i princip en dålig människa som lovar saker du inte kan hålla. Du borde börjat med den där uppgiften för ungefär en vecka sedan men på något sätt har du lyckats skjuta den framför dig utan att reflektera nämnvärt över det. Nu sitter du där med prestationsångest värre än gammal klumpig mjölk du svalt innan du märkte att den smakade konstigt eller värre än en lång bilresa utan fungerande bilstereo. Ja, ni fattar säkert.
På något sätt öppnar denna skaparångest dina ögon för att det ligger flera dammråttor bredvid dig på golvet och att du borde dammsuga, att påsen med restavfall är helt full och borde bytas, att diskmaskinen borde tömmas och fyllas med nytt och en mängd andra sysslor du annars brukar tycka är dödtråkiga och helst vill förtränga. Plötsligt känns detta viktigt.
Det blir betydligt mera bråttom att skriva meningslösa statusar på Facebook och lägga ut bilder på gamla tallrikar på Instagram, än att göra den uppgift du blivit kontrakterad för.

Till slut är dammråttorna slut, diskmaskinen full igen och du har även sorterat alla vänsterstrumpor från tvättmaskinen. Uppgiften måste fortfarande göras (tiden har gått och timmen blivit ännu senare vilket påverkar hjärnans tankeförmåga).

Vi leker med tankeexperimentet att din sena deadline är exempelvis en krönika i en morgontidning. Den ska helst vara rolig, åtminstone lite småklurig. Självklart intressant, kanske lärorik och ge läsaren en aha-upplevelse och visa på din fantastiska personlighet. Dessutom ska krönikan ha en knorr på slutet, som binder ihop storyn.
Inga problem, tänker du när du tackar ja. Hur svårt kan det vara liksom? Många problem, tänker du sen när du "plötsligt" sitter med skaparångest en timme före deadline, läs långt efter läggdags.
Du trevar lite mellan olika ämnen. Man kanske kan skriva något om saker man stör sig på i biltrafiken eller hur musiksmaken skiljer sig åt mellan dig och maken. För smala ämnen dock, efter 400 tecken (nedslag på tangentbordet) är ämnet uttömt med rådande hjärnkapacitet kl. 03:00.

Mer skaparångest och klockan tickar vidare. Nu vet jag, sömnad och loppis är säkert intressant. Visst, om det inte varit så att tidigare krönikor redan handlat om gamla loppisbyttor och vippiga klänningar.
Suck, du vet dessutom att läsekretsen nu börjat vänja sig vid allt det där som en krönika bör innehålla vilket ytterligare ökar pressen (och den sura klumpiga mjölksmaken...).
Bara en sak att göra. Skriv en krönika om prestationsångesten att skriva en bra krönika. I ren uppgivenhet knapprar fingrarna på tangenterna och före du vet ordet av har du skrapat ihop din krönika.
Du skickar i sista stund iväg dina surt förvärvade tecken och lovar dig själv att nästa gång ska du börja i tid. Då ska du ha både ämnesval, aha-upplevelse och knorr klart i god tid. Det lovar du, nu i alla fall.
Javisst, så blir det!

Publicerades i Sydöstran den 30 januari, 2013