En liten husrapport

Nu är vi här i huset, jag och Sixten. Det står flyttkartonger och möbler överallt så någon ordning att tala om existerar inte. Tack vare min fina syster har jag lyckats flytta 99% av bohaget från lägenheten. Resten kan jag ta själv i vanlig bil.

Jag har försökt skapa några stökfria zoner. En hörna i vardagsrummet där röda sammetssoffan står och så köket.

Dessa dagar i korthet:
- Sixten var i chocktillstånd första dagen. Han är en känslig katt och det gjorde ont att se honom så vilsen. Han hatar transportburen passionerat men flera gånger har han lockat in mig där den står och krupit in själv för att visa att han vill "hem" igen. Ledsamt. Han mår bättre nu och ligger just nu i sammetssoffan bakom min nacke och spinner. Så det går framåt.
- Jag har sår i händerna och blåmärken på armar och ben. Men vilken motion och styrketräning jag fått. Det behöver man inte betala för.
- Att lära känna ett hus är som att lära känna en människa. Det tar tid. Jag lär mig nya saker hela tiden och inser att det är mycket kvar.
- Gamla hus har så mycket karaktär. Jag skulle faktiskt inte vilja bo i ett nybyggt hus. Jag älskar alla kärleksfulla detaljer, golven som knirrar och de sneda väggarna. Det här huset har levt.
- Första natten sov jag väldigt lite fast att jag fysiskt sett var väldigt matt. Sixten var orolig och så tog det tid att vänja sig vid husets alla ljud.
- Jag blev rejält förkyld och det hade jag verkligen inte tid med. Jag ignorerade det så mycket jag kunde.
- Jag. Hittar. Ingenting. Mitt hem står i lådor! Bara att hitta ett par strumpor är ett helt projekt. Idag snodde jag Thomas strumpor.
- Har lyckats missa järnvaruhandelns öppettider 2 gånger. Varför stänger man 17.00 en vardag och varför har man inte öppet en lördag? Vill de inte tjäna pengar?
- Huset har väldigt många fina detaljer. Jag ska visa er några i ett kommande blogginlägg.

Nu ska jag fnula vidare.